Hej! Jag lever fortfarande, i allra högsta grad! När jag skrev senast, den 25 januari, hade jag verkligen ingen motivation att fortsätta skriva här. När jag slutade blogga och började fokusera på mig själv blev allt plötsligt way to interesting och personligt för att jag ville dela med mig av det. De som verkligen ville veta mer, hörde av sig ändå. Anyway, universitetsstudierna har basically gått på autopilot hela våren - det jag lagt krut på är mig själv. Massor av viktiga beslut stod framför mig och jag hade inte råd att slösa bort energi. Det var ett smart drag att dra sig undan något. Jag slutade göra vissa saker och slutade träffade vissa människor som jag visste påverkade mig åt fel håll. Jag har lärt mig jättemycket om hur man ska göra för att få igenom förändringar hos sig själv och uppnå vissa mål. Alla frågetecken från januari har i förhållandevis hög utsträckning slätats ut och nu vet jag vad jag ska göra fram till mars nästa år. Planen innefattar en tre månader lång praktik inom public relations i ett land i sydöstra Europa samt en termin utbytesstudier vid ett tyskt universitet.

Mitt andra projekt har gÃ¥tt förvÃ¥nansvärt bra. I september förra Ã¥ret fick jag nog av mina överviktskilon. Jag träffade en ny kärlek, spinningcykeln, och sedan dess har vi dejtat ungefär tre gÃ¥nger i veckan. Jag slängde pÃ¥ allvar ut den överviktiga personens värsta fiender bröd, pasta, ris och potatis med en jädra fart och göttade mig i fisk, kyckling, grönsaker, skaldjur och smör (ja, alltsÃ¥… för att steka i). Idag ställde jag mig pÃ¥ vÃ¥gen och konstaterade att jag sedan september 2008 gÃ¥tt ner 20 KG!!! Jävligt onödigt att ränna omkring med den vikten, tyckte jag. Jag har fortfarande cirka 10 kg till mÃ¥lvikt och det hoppas jag kunna nÃ¥ till slutet av juni eller början av juli.

Den här bilden togs i slutet av januari, strax efter sista inlägget skrevs. Jag log men tyckte inte att tillvaron var särskilt rolig. Ca 8kg tyngre än idag. Visste inte vilka trådar jag skulle rycka i för att få det jag ville. Januaridepression bakom leende fasad - en klassiker.

Jag hälsade på en gammal klasskompis i Halmstad i februari. Adelina flydde fältet tidigt i utbildningen, fy på dig, vi saknar dig varje dag! Fortfarande 8kg tyngre men med lite stabilare tillvaro.

Sedan gick allt väldigt, väldigt fort. Efter 9 månader isär fick jag nog. På en torsdag bokade jag en biljett till den unge mannen. Nästföljande tisdag flög jag iväg. Och även om jag inte ler på bilden var jag förbaskat glad och lycklig. Komplett med uppvaknade till nybryggt kaffe, nötätande i bilen och äventyr till platser ingen av oss sett.

På något vis var det som att komma till något jag redan kände till. Jag kallade det den perfekta mixen mellan Kiev och Istanbul. En liten släng av sovjetiska byggnader och grå nyanser blandat med osmanska influenser i både mat och levnadssätt, placerat i extraordinärt organiserat kaos.

På landsbygden var det så vackert att jag nästan smällde av.

När jag kom hem var det plötsligt vår i Sverige. Påsken kom och levererade ett stycke lillebror som på senare dar blivit värsta bejben, komplett med körkort, skägg och snygga solglasögon.

Dessutom har han blivit sjukt lång. Jag erkänner mig härmed omvuxen. Carl är 1,82 lång bredvid mina fjuttiga 1,68. Så plötsligt är jag en liten storasyster och han en stor lillebror.

T.o.m. när jag har klackar och han inte sträcker på sig, är han längre. Typiskt. Här är vi innan vi gick ut på långfredagen. Har jag nämnt att lillebror är en riktig danskung? Jag hade första tjing på den här snyggingen hela kvällen!

I början av den här mÃ¥naden tvingade mamma mig att prova en rosa klänning. Jag totalvägrade först att prova en Barbieklänning… Jag trodde aldrig att jag skulle passa i rosa men är härmed ägare av detta söta plagg. Och visst är det roligare att handla kläder när man gÃ¥tt ner i vikt. Desto mindre roligt för plÃ¥nboken men det är nog en av de där berömda smällar man fÃ¥r ta i livet.

Under hela våren har jag funnit vänner i de klasskompisar jag arbetar i projekt med. Alla är inte med på bilden men allihop har tametusan varit guld värda. Jag har faktiskt uppskattat er mer än jag kanske givit sken av. Tack!

Som sagt. Jag lever. I allra högsta grad.